Det var inte för intet som han gick tillbaka till restaurangen som låg i området de hade mötts. Inte för att han tänkte att han skulle våga tala med henne på eget initiativ. Det var han för blyg för. Bara tanken fick pannan att bli rödare än en grapefrukt. Nej, han skulle slå sig ner på ett bord i närheten av den port där hon gick in. Om hon skulle se honom så skulle det bli så. Om hon missade eller ignorerade honom så visste han att loppet var kört ändå. Det fanns en chans och den var nu.
Han hade precis fått in sin 10 bitars-sushi när porten öppnades. Ut steg hon, kvinnan han talat med tidigare under dagen. Kvinnan som skulle gå på intervju för facility management – vad nu det handlade om. Det tycktes ingen av dem ha förstått riktigt fullt ut. Hon hade stoppat honom för att fråga om vägen och deras konversation hade sedan vara i ca 1,5 minut. Det räckte för att Claes skulle få upp intresset för kvinnan. Kvinnan som nu eventuellt fått jobb inom facility mangagement. Hon som nu vände sig om för att gå upp just den gata där han skulle avnjuta sin lunch.
Han tittade ner i wasabin och låtsades koncentrera sig på maten. Han kunde inte ens förmå sig att titta upp. All tilltro för möte vilade nu på hennes axlar – på hennes axlar som just förmodligen tyngts av intervjun för facility management – och han kunde höra hur någon stannade bredvid honom där han satt på uteserveringen.
- ”Nej men hej!” sa hon, facility mangagement-kvinnan, och Claes försökte se förvånad ut.
- ”Nej, men hej på dig!” sa han och kände sig väldigt nöjd över hur förvånad han låtsades låta. Det var nästan för bra, tänkte han. ”Hur gick intervjun? Är det facility management som gäller nu eller?”
- ”Ja, vi får väl se! De skulle höra av sig inom en vecka så det blir intressant. Det är fortsatt oklart vad faciity management faktiskt är, om du frågar mig. Men å andra sidan var jag väldigt nervös under intervjun så.. Ja, vi får se helt enkelt. Och du käkar sushi ja, vill du ha sällskap eller föredrar du att äta själv?”
Det kunde inte bli bättre än såhär. Direkt från intervjun för facility management och rakt ner vid mitt lunchbord. Sånt här hände verkligen bara i berättelser. Aldrig någonsin i människor som Claes liv.