Vi går tillbaka till middagsbordet. Sist vi ”talades vid” hade alltså min sprillans nya sambo fått i uppdrag att, i enrum, tala med min mor om hennes järnbrist. Eller ja, det är egentligen fel att uttrycka det på det sättet. Hennes förmodade järnbrist är mer korrekt. Javisst, mamma har fått för sig att hon lider av brist på järn i blodet. Faktum är att hon är helt övertygad.
När vi nu för första gången var på middag hemma hos dem så var järnbristen det första mamma tog upp. Min sambo är nämligen läkare och därför kände min kära mor att det var läge. Precis innan pappa skulle servera förrätten. Ja, då ville hon ta upp sjukdomar och åkommor. Många i min familj är hypokondriker så under tiden som hon pratade järnbrist över bordet satt tre personer och höll för sina öron. Min sambo däremot, hon lyssnade tålmodigt.
Mamma föreslog att de skulle gå in i köket och tala vidare om järnbristen. ”Så kan de andra mesarna sitta här och slippa hålla för sina dumma öron” sa hon innan de försvann över tröskeln och in i matoset. Min sambo gav mig en menande min innan hon gick in efter mamma. Förrätten kom ca 4 minuter senare men det gjorde inte mamma och sambo. Nej, de var kvar inne i köket och allt man kunde höra var idogt prat från mamma som bröt av fläktljudet. Det var järnbrist på temat, det hördes genom bruset. Ett jävla liv, skulle man kunna påstå.
Förrätten avnjöts och den smakade väldigt gott. Det skulle dröja en stund innan huvudrätten serverades sa pappa och det var därför fri hopp och lek. Jag sneglade in i köket för att se om de fortsatt var där och avhandlade järnbrist som bara den. Det var de inte. Var sjutton hade de tagit vägen? Jag letade försiktigt genom huset. Inget där. Hade de gått ut på altanen och fortsatt samtalet om järnbrist där? Nej, de hade de inte gjort. Hade de…
Jag hörde ett ljud ovanför mig. De hade gått upp på övervåningen. Den våning på vilken det endast fanns ett stort sovrum och ett litet sovrum där min bror brukade bo när han var liten. Jag gick försiktigt upp för trappan och såg mig omkring. Plötsligt kom en boll farandes genom luften och jag blev chockad. Mamma och min sambo hade bytt samtalet om järnbrist mot basket. De stod nu och kastade bollar i min brors gamla korg. Jag hoppade in på några spel innan pappa började gorma om huvudrätten där nere.